anel pirija

En sak som många människor i min omgivning har frågat mig är vad fan jag gör i Jönköping egentligen? Ja men vad gör jag här egentligen? Varför är jag här? Pluggar jag? Jobbar jag? Vem bor jag med? Vad vill jag av mitt liv? Är kaffe gott? Har jag swish?

Okej nu spårade jag ut lite, men ja jag tänkte berätta lite kort vad jag gör här egentligen. I somras flyttade jag till Jönköping i hopp om att bli antagen till det program jag egentligen ville gå, media- och kommunikationsvetenskapliga programmet med inriktining medieproduktion. Så blev tyvärr inte fallet. Jag kom inte in, jag kom inte in på någonting av det jag ville ärligt talat. Jag kom dock in på en kurs: filmproduktion (på engelska). Jag var inte peppad i början, inte alls faktiskt. Jag hade flyttat till en stad, där jag inte kände någon alls. Jag hade heller inget jobb. Jag blev avskedad från Polishögskolan i Växjö. Det enda jag kunde göra var att plugga. Plugga till kursen och plugga till högskoleprovet, vilket jag inte blev nöjd med. Det var inte lätt ärligt talat, det var ganska deprimerande.

 

Saker ändrades dock, till det bättre. Jag började träna, kom in i klassen och började prata mer. Jag lärde känna liite mer folk utanför lägenheten (alltså Lena) och började smått socialisera mig. Växjö saknar jag dock smått såklart, för trots allt är alla mina närmsta och käraste där, hela min umgängeskrets som jag helt plötsligt lämnade och åkte ifrån. Som fick mig att må så bra. Trots att allting blev som det blev, att det inte alls blev som jag tänkte, som jag planerade, så ångrar jag inte en sekund av det beslutet, det där beslutet jag tog i våras om att åka till Jönköping och flytta ihop med en av mina bästa vänner. Jag har lärt mig så sjuuukt mycket av detta. Att komma ut i verkligheten, lämna det trygga boet och testa på någonting helt nytt. Visst, jag hade önskat såklart att det sett annorlunda ut, men det som har hänt har hänt, right?

 

Så vad händer nu Anel? Kursen tar ju slut, vad ska du göra?

Jag ska flytta tillbaka, tillbaka hem, i en håla som heter Lenhovda. Jag ska tillbaka till mitt trygga bo ett tag till, jag ska samla mig, för att sedan (som ni vet) åka iväg till ett äventyr jag aldrig någonsin kommer glömma - San Francisco. Där jag ska plugga engelska i två månader.

"Lol Anel du har verkligen misslyckats". Nej, nej det har jag inte. Någon kanske tror det, men jag tror inte det. Jag har trott det, jag har själv intalat mig själv det, jag har intalat mig själv att jag var ett enda stort misslyckande. Men varför skulle jag vara misslyckad? Jag har bra betyg i kursen jag pluggar. Genom att prata engelska med mina kurskamrater och lärare har den förbättrats mycket. Jag har lärt känna nya människor, helt underbara människor. Jag har lärt att ta hand om mig själv mer och jag har dessutom mina planer för framtiden. Hur det blir är det att vänta och se.

 

Iallafall, varför berättar jag det här egentligen? Vem bryr sig egentligen? Först och främst skiter jag i om ni bryr er eller ej, men jag ville mest säga berätta det här eftersom jag vet många som snart tar studenten och som bara längtar att få flytta hemifrån, längtar att få slippa sina jobbiga föräldrar och syskon som bara klagar 30 timmar om dygnet. Fine, längta på ni. Jag längtade också, men snälla, var beredda på allting. Var beredda på att saker ni aldrig någonsin hade tänkt er var möjligt kan hända. Var beredda på att ni kommer krossas, gå sönder i bitar, strimlas, var beredda på det. Det ni dock inte får glömma är hur jävligt viktigt det här är, hur bra detta egentligen är. Det är så skrämmande, men så nyttigt. Jag tror på er!

Och ja, jag har swish.